Поиск по сайту
Авторизация
Логин:
Пароль:
Регистрация
Забыли свой пароль?

Вступи в Союз

25 лет Союзу охраны птиц России

Скопа - птица 2018 года

BG.jpg


Систематическая галерея
baner_Sturman.gif
agrol.jpg

Интернет-конкурс кормушек

Экогид1.jpg  



The Russian Far East: Southern Amur region in May

The Russian Far East: Southern Amur region in May

The Far East: Southern Amur region in May.

In the middle of May, I took the train fr om Novosibirsk to the East. The terrain in eastern Siberia is more barren and drier, more upland and more hilly than in the west. Fr om the train I saw sparse pine-and-birch forests and carpets of pink rhododendron, and on a couple of occasions, flocks of Daurian Jackdaw. Wh ere the railway follows China's northernmost border, in the vicinity of the village Yerofey Pavlovich (pop. 4648, in 2017), I got a glimpse of snow capped mountains in the north. The train then followed the Amur river, which is the boundary between Russia and China since 1858, in a south-easterly direction. Somewhere before crossing the Zeya (a tributary of the Amur), there is an ecological boundary between the boreal taiga, and the species-rich deciduous forest and grassland wh ere it was already almost summer. There ends the real Siberia, and begins the Far East. The train ride there from Novosibirsk took less than four days.

In the southern part of the Amur region, there is a vast floodplain, approximately limited by rivers Amur and Zeya to the south, west and north, and by higher terrain to the east. The main town and administrative centre in the southern part of this floodplain is Arkhara (approx. pop. 9600). In the town proper and surroundings there is much of interest for birdwatchers. At the end of May, migration is still occurring. The Oriental Reed Warbler was seen singing, and at night sounded the wooden drumming of the Band-bellied Crake. In groves of trees on a hill overlooking the town, I observed the Forest Wagtail. Its song resembles that of a Great Tit (the simple, bi-syllabic version). The Great Tit was common as well, but I did not see any Japanese Tits (similar to Great Tit, but with yellow replaced by white), although supposedly present. The Black-naped Oriole was heard more often than seen – the song is similar to the Eurasian Golden Oriole. The Yellow-rumped Flycatcher turned out to be a real mainstay both here and further south, not the least in degraded forest types. The Grey-backed Thrush seemed not to crave high-quality forest, either. Azure-winged Magpies live in small family groups in open, bushy habitats. An Amur Falcon allowed good views, and some White-cheeked Starlings gathered food for their young at the roadside. In a marshy area outside of the town there were several pairs of Far Eastern Curlew, as well as Chestnut-eared and Yellow-breasted Buntings, and Black-browed Reed Warbler. The latter was common in similar habitats throughout my journey.

Some virgin forest is protected in nature reserves, known as ”zapovednik”. The forest floor is generally hilly with gullies and the forest consists of deciduous trees of many different species, mixed with a few conifers (Korean Pine, fir (Abies) or spruce (Picea)). Creepers, lianas, more or less spiny shrubs and fallen tree trunks makes it quite cumbersome to move around in the forest. There were many new bird sounds to get acquainted with. The Eastern Crowned Warbler was common, and the wren-like song of Pallas's Leaf Warbler was sometimes heard. The Ashy Minivet is very active and restless, with a characteristic ”electric” call that reveals its presence. Many species keep to the top of the canopy and are difficult to spot. More unusual species included the Chestnut-flanked White-eye, and the Japanese Grosbeak with a sonorous call reminiscent of orioles. In addition to these species, I observed various warblers, buntings, thrushes and flycatchers. The most prominent non-passerines at this season are probably the Common and Oriental Cuckoos. Common is a nest parasite of many different kinds of small passerines, while the Oriental, whose call has the rhytm and muffled sound quality of human heart-beat, is specialized on warblers of the genus Phylloscopus. The Eastern Buzzard and Oriental Honey Buzzard were seen on a few occasions, as well as several familiar woodpeckers, among others, the Eurasian Three-toed and White-backed Woodpeckers. In the woods, I heard a curious call, a duck- or gooselike croaking, and after a while I discovered the source, an Oriental Dollarbird, flying above the canopy. The beautiful Blue-and-White Flycatcher is a charismatic species. Its song has a melancholic and wild ring to it, and together with the call of the Large-billed (Djungle) Crow, creates an atmosphere of wilderness. Which is fitting, since these forests are from time to time visited by wandering Tigers. While the tiger is an occasional guest, the Himalyan Black Bear lives here with a small population. Red deer and Roe deer are shy, I did not see any. At nightfall, I heard on a few occasions, the Brown Hawk-owl and the Oriental Scops Owl.

A different type of habitat is the swampy flood plain with meandering rivers and periodically flooded grasslands. Along the rivers there is forest, but it is species-poor and consists of species that can withstand periodic flooding. I had the opportunity to travel a few days down a small tributary to the Amur, which was less restful than one might think, as log jams of fallen trees and shrubs often block the progression. There were ducks, of course. Most common was the Mallard, Mandarin Ducks were flushed at regular intervals, while the Falcated Duck was seen on a few occasions only. Great Cormorants, Grey Herons, and sometimes Oriental Storks rested on sand banks along the river, and more species of herons, waders and grebes were found in backwaters and water bodies beside the main channel. There were Common Kingfishers, Great Egret, Greater Spotted Eagle, and Pied Harrier. Far out on the grassy expanse were a few pairs of Red-crowned Cranes, and sometimes small parties of White-throated Needletail passed by. Evenings and nights, the four-syllable call of the Indian Cuckoo was heard, as well as owls, crakes, and warblers. We came close to a Brown Bear and saw its footprints in the mud. Roe Deer and Mink were also seen.

Fjärran Östern: Södra Amurregionen i maj.

I lövsprickningstiden, i mitten av maj, tog jag tåget från Novosibirsk österut. Terrängen i östra Sibirien är kargare och torrare, mer höglänt och kuperad än i väster. Från tåget såg jag glesa tall-björkskogar och mattor av rosa rhododendron och vid ett par tillfällen, flockar av klippkajor. Där järnvägen rundar Kinas nordligaste hörn, i närheten av byn Jerofej Pavlovitj (4648 inv. 2017) fick jag en skymt av snötäckta fjäll i norr. Tåget följer sedan Amurfloden som är gräns mellan Ryssland och Kina sedan 1858, i syd-östlig riktning. Någonstans innan man korsar Zeja (en biflod till Amur) finns en naturgeografisk gräns mellan den boreala taigan och den östasiatiska, artrika lövskogen och slättland där det redan var försommar. Där slutar det egentliga Sibirien och börjar Fjärran Östern. Tågresan dit från Novosibirsk tog knappt fyra dagar.

I södra delen av Amurregionen utbreder sig en vidsträckt flodslätt, ungefärligen begränsad av Amur och Zeja i söder, väster och norr, samt av högre terräng i öster. Huvudorten i den sydligaste delen av denna flodslätt heter Archara (ca 9600 inv.). I själva orten med omgivningar finns mycket att upptäcka för den fågelintresserade. I senare delen av maj var det fortfarande sträcktid och en del observerade arter var troligen genomflyttare. Nattetid ljöd amursumphönans skramlande spelläte och kinesisk trastsångare sågs och hördes fint på dagen. I skogsdungar på en kulle i utkanten av byn fanns den märkliga trädärlan. Dess sång påminner starkt om talgoxens (av den enkla, tvåstaviga och tvåtoniga varianten). På tal om talgoxe, så noterade jag bara ”vanliga” sådana här, men den östliga talgoxen, med vitt istället för gult i dräkten, ska också förekomma. Svartnackad gylling hördes oftare än sågs – sången liknar sommargyllingens. Den vitbrynade narcissflugsnapparen visade sig vara en riktig karaktärsfågel både här och längre söderut, inte minst i kulturpåverkade skogstyper. Gråryggig trast verkade heller inte ha så värst höga krav på urskogskvaliteter. Östlig blåskata lever i små familjegrupper i öppna, buskiga biotoper. En amurfalk lät sig lugnt beskådas och vid vägkanten gick några gråstarar och samlade mat till sina ungar. I ett större sumpmarksområde utanför byn uppehöll sig flera par orientspov och där fanns även rödkindad sparv, gyllensparv och svartbrynad rörsångare. Den sistnämnda såg jag sedan i liknande miljöer under hela min resa.

Urskog skyddas främst i naturreservat, s.k. zapovednik. Skogsterrängen är i regel kuperad med branta kullar och bäckraviner och skogen utgörs av lövträd av många olika arter, blandade med enstaka barrträd (koreatall, ädelgran (Abies) eller gran (Picea)). Slingerväxter, lianer, mer eller mindre taggiga buskar och fallna trädstammar gör det ganska besvärligt att ta sig fram. Det var många nya fågelröster att bekanta sig med. Östlig kronsångare var mest allmän, kungsfågelsångare hördes här och där och sjöng något gärdsmyglikt. Grå minivett är mycket rörlig och har ett karakteristiskt, ”elektriskt” läte som avslöjar dess närvaro. Många arter håller till uppe i trädkronorna och är svåra att få syn på. Mer ovanliga var brunsidig glasögonfågel och större maskstenknäck, vars välljudande sång påminner om gyllingens. Utöver dessa arter observerade jag diverse sångare, fältsparvar, trastfåglar och flugsnappare. De mest framträdande icke-tättingarna vid denna årstid är nog gök och tajgagök. Göken parasiterar många olika slags små tättingar, medan taigagöken, vars revirläte har en rytm och ljudkvalité som påminner om hjärtslag, är specialiserad på sångare av släktet Phylloscopus. Orientvråk och tofsbivråk sågs vid några tillfällen liksom flera välbekanta hackspettar, bl.a. tretåig och vitryggig hackspett. I skogen noterade jag också ett mystiskt läte, ett and- eller gåslikt kraxande, och efter en stund upptäckte jag en rödnäbbad blåkråka, flygande ovanför krontaket. En karismatisk art är den blåvita flugsnapparen. Dess sång har en melankolisk, vild ton, som tillsammans med djungelkråkans rop skapar en stämning av vildmark. Det är passande, då skogen verkligen har djungelkaraktär och emellanåt besöks av vandrande tigrar. Medan tigern är en tillfällig gäst, så förekommer kragbjörnen här med en liten population. Hjortar och rådjur är mycket skygga och några sådana såg jag inte till. När mörkret fallit hörde jag vid några tillfällen brun spökuggla och orientdvärguv.

En annorlunda naturtyp är den låglänta flodslätten med meandrande floder och tidvis översvämmade, sumpiga gräsmarker. Längs floderna växer skog, men den är artfattig och består av arter som tål periodiska översvämningar. Jag fick tillfälle att färdas några dagar nedför en mindre biflod till Amurfloden, vilket inte var så vilsamt som man kunde tro, då brötar av fallna träd och buskar ofta blockerar framfarten. Andfåglar förekom naturligtvis. Vanligast var gräsanden och även mandarinand skrämdes upp med jämna mellanrum, medan praktand noterades vid ett fåtal tillfällen. Storskarvar, gråhägrar och ibland även orientstorkar vilade på sandbankar längs floden, men fler arter av hägrar, vadare och doppingar höll till i bakvatten av olika slag, vid sidan av flodfåran. Här sågs också kungsfiskare, ägretthäger, större skrikörn och svartvit kärrhök. Långt ute på grässlätten syntes några par japanska tranor och ibland passerade små sällskap av taggsjärtseglare. Kvällar och nätter hördes indisk gök med sitt fyrstaviga spelläte, ugglor, sumphöns och nattsjungande tättingar. Vi kom nära en brunbjörn och såg dess spårstämplar. I övrigt observerades rådjur och mink.

Фото:




© 2003-2018 Союз охраны птиц России
Создание сайта - Infoday Media