From Khabarovsk, I travelled further south to Primorsky krai. Early in the morning I stepped off the train in Spassk-Dalny (about 40000 inh.) and headed out to the great lake Khanka, which straddles the border with China. The lake is surrounded by open landscape with extensive agricultural fields, paddy fields and marshes. The water level was unusually high and many beachfront roads were impassable. A Common (Ring-necked) Pheasant (subspecies pallasi) (Фазан) was seen at the roadside and in the far distance, from a relatively high observation point, we saw White-naped Crane (Даурский журавль) and Red-crowned Crane (Японский журавль). Over a marsh the air was full of White-winged Terns (Белокрылая крачка) flying in southerly direction along the lakeshore. Among them were some Whiskered Terns (Белощёкая крачка) and several Common Terns (Речная крачка). In the bushes at the water's edge there were Common Reed Buntings (Камышовая овсянка) and Japanese Reed Bunting (Рыжешейная овсянка). A Eurasian Bittern (Большая выпь) was booming, Northern Lapwings (Чибис) and a few Eastern Marsh Harriers (Восточный лунь) were sighted. A Pallas's Grasshopper Warbler (Певчий сверчок) flew across the road and a Muskrat swam in a pond.

The small village of Gaivoron lies on a forested hill on the open plain to the east of lake Khanka. Here I observed the Black-faced Bunting (Седоголовая овсянка), a fairly common species in the Far East, but more exciting was the encounter with an Asian Paradise-flycatcher (Райская мухоловка). It attracted my attention thanks to a characteristic call, but it kept well hidden among the leaves. It moved quickly around in the trees and I only got a glimpse of it as it flew away. The Red-rumped Swallow (Рыжепоясничная ласточка) was the local ”house swallow” and as such quite tame, but I saw it as well in the Amur region and more frequently, further south in Primorsky krai.

An excursion among the more or less abandoned rice fields was very rewarding. Grey heron (Серая цапля) and Great Egret (Большая белая цапля) were common, as well as Oriental Stork (Дальневосточный аист). There was also a Black-crowned Night Heron (Кваква) and a Shrenk’s Bittern (Амурский волчок). Black-winged Stilts (Ходулочник) had placed their nests on old huts of Muskrat. An Eastern Spot-billed Duck (Чёрная кряква) was flushed and in a willow a Chinese Penduline-tit (Китайский ремез) was building its nest.

On the final leg of this journey, I went by bus to Vladivostok. The following day I went by city bus across the bridge to Russky Island. I stepped off at the new university campus, strolled about in the park separating the buildings from the water’s edge, and then walked south along the beach a few kilometres. It drizzled all the time. In the park I saw some White Wagtails (Камчатская трясогузка), very elegant, with black back, black eyestripe and white wings (subspecies lugens). A number of Black-tailed Gulls (Чернохвостая чайка) searched for worms on the lawns or flew back and forth along the beach. I also saw a single Slaty-backed Gull (Тихоокеанская чайка) and on a rock far from land rested a couple of cormorants, probably Japanese Cormorants (Японский баклан).

The next day I went with a guide along the coast in the direction of North Korea. First stop was in the early dawn at a some abandoned and overgrown rice paddies. The birds were singing intensely and a Mandarin Duck (Мандаринка) flew by. Further south, we left the main road and went down to a reedy lake with views over the expanse of marshlands and distantly, the city of Vladivostok on the other side of the bay. At this lake a new acquaintance awaited me, the Manchurian Bush Warbler (Короткокрылая широкохвостка). It is said to be very reclusive, but here were several individuals, clearly visible, performing their interesting, ventriloquial song. The common species in the reed beds was the Black-browed Reed Warbler (Чернобровая камышевка), and in bushy areas on higher ground, I met the Ashy Minivet (Серый личинкоед), Red-rumped Swallows (Рыжепоясничная ласточка) and Chinese Grosbeaks (Малый черноголовый дубонос). We continued on the main road, drove through the protected forest area in the ”Land of Leopards”. There are a little less than a hundred leopards in the area, adjacent to a protected area on the chinese side. Then we went out to the coast to a rather deserted tourist village with a sandy beach. On the coast, I saw a Common Sandpiper (Перевозчик), but otherwise few birds. Probably, bird activity was low due to the midday heat.

On the way to the airport the last day, I made a detour to the botanical garden and its associated woodland, situated some ten kilometers north of the city centre.

Fjärran Östern: Södra Primorye i juni

Från Chabarovsk reste jag vidare söderut till Primorskij kraj. Tidigt på morgonen steg jag av tåget i Spassk-Dalnyij (ca 40000 inv.) och åkte ut i riktning mot den stora sjön Chanka (Khanka) som delvis ligger i Kina. Sjön omges av öppna landskap med vidsträckta jordbruksfält, risfält och sumpområden. Vattenståndet var ovanligt högt och många strandnära vägar var ofarbara. Vid vägkanten gick en fasantupp (underarten pallasi) och på långt avstånd, från relativt hög observationspunkt, sågs glasögontrana och japansk trana. Närmare sjön, intill en sumpmark, var luften full av vitvingade tärnor som flög i sydlig riktning. Bland dem sågs enstaka skäggtärnor och åtskilliga fisktärnor. I buskar vid strandkanten fanns sävsparv och amursävsparv. Rördrommen tutade, tofsvipor och några brokiga kärrhökar siktades. Längs en knappt farbar väg skrämde vi upp några starrsångare och en bisamråtta simmade i en vattensamling.

Den lilla byn Gaivoron ligger som en skogsbeklädd ö på en höjd i det öppna slättlandet öster om sjön. Här noterade jag gråhuvad sparv, en ganska vanlig art i Fjärran Östern, men mer spännande var mötet med en asiatisk paradisflugsnappare. Jag uppmärksammade den tack vare ett karakteristiskt lockläte, men den höll sig väl dold bland löven. Den förflyttade sig snabbt omkring i träden och jag fick inte syn på den förrän den i snabb flykt drog vidare till ett annat område. Rostgumpsvalan var den lokala ”hussvalan” och som sådan totalt oskygg, men den såg jag även i Amurregionen och mer allmänt, längre söderut i Primorskij kraj.

En utflykt bland traktens mer eller mindre övergivna risfält var mycket givande. Gråhäger och ägretthäger var vanliga, liksom amurstork. Där fanns även natthäger och Shrencks dvärgrördrom. Styltlöpare hade placerat sina bon på gamla bisamråtte-hyddor. En östlig fläcknäbband skrämdes upp och i en pil invid en kanal häckade kinesiska pungmesar.

Så var det dags för den sista etappen på denna resa, med buss till Vladivostok. Därifrån gjorde jag följande dag en utflykt med stadsbuss över den några år gamla bron till Russkij Island. Jag steg av vid det nya universitetscampus, vandrade omkring i parken nedanför och sedan bortåt längs stranden några kilometer. Det duggregnade hela tiden. I parken sprang sädesärlor omkring, mycket eleganta med svart rygg, svart ögonstreck och vita vingar (underarten lugens). En mängd svartstjärtade måsar gick och plockade mask på gräsmattorna och flög förbi längs stranden. Jag såg även en enda skiffertrut och på en sten långt ute i havet satt ett par skarvar, troligtvis japanska skarvar.

Nästa dagsutflykt gick med en guide utefter kusten söderut i riktning mot Nordkorea. Första anhalt i tidig gryning vid några övergivna och övervuxna risfält. Fågelsången var intensiv och i övrigt noterades bl.a. mandarinand. Längre söderut tog vi av från huvudvägen och åkte ned till en slättsjö med utsikt över vidsträckta sumpmarker och i fjärran, på andra sidan havsviken, Vladivostoks bebyggelse. Vid sjön väntade en spännande bekantskap, den manchuriska cettian. Den sägs vara mycket tillbakadragen, men här satt flera exemplar väl synliga och sjöng sin märkliga ”buktalande” sång. Ute i sumpmarkerna dominerade den svartbrynade rörsångaren och i buskmarkerna ovanför mötte jag grå minivett, rostgumpsvalor och mindre maskstenknäck. Vi fortsatte sedan på huvudvägen och åkte genom skogsområdet ”Land of Leopards”. Det lär finnas knappt ett hundratal leoparder i det skyddade skogsområdet, som gränsar till ett angränsande reservat på den kinesiska sidan. Därefter ut till kusten till en än så länge ganska öde turistby med sandstrand. Vid kusten såg jag en drillsnäppa, men i övrigt få fåglar. Förmodligen var aktiviteten låg i middagsvärmen.

På väg till flygplatsen sista dagen gjorde jag en avstickare till botaniska trädgården och dess tillhörande skogsområde, ett tiotal km norr om Vladivostoks stadskärna.

Fr om the Amur region, I travelled on the Trans-Siberian railway to Khabarovsk, which is the administrative center of the province (krai) with the same name, after the explorer and adventurer Yerofey Pavlovich Khabarov. From here, the Amur river flows north towards the exit into the Okhotsk sea, while the border with China stretches south along the Ussuri, a tributary of the Amur.

I visited the ecological reserve ”Big Khekhtsir” (Большехехцирский заповедник) and its northern entrance at the village Bychiha. The reserve includes about 450 square kilometers, mostly of forest land, and named after the mountain ridge that stretches through the area, with the highest point at almost 1000 m asl. To the west, the reserve is bordering the Ussuri river and China and elsewhere it is surrounded by low terrain and partly cultivated grasslands.

At lower levels the forest consists mostly of deciduous trees and has great similarities with the forest reserve I visited in the Amur region. At higher levels, which I did not visit, coniferous forest dominates. Before establishment of the reserve in 1963, the forest was cut over for valuable timber, but since then it has recovered well, regaining virgin-forest qualities. However, the medicinal herb Ginseng is still very rare after the previously intensive collection.

The bird fauna has many similarities with the one I met in the Amur region, but some of those species are absent, and other species are more common than further north. In the village on the outskirts of the reserve, I saw Daurian Redstart (Сибирская горихвостка) and Thick-billed Warbler (Толстоклювая камышевка), in the (unkempt) forest outside the reserve were observed Oriental Dollarbird (Восточный широкорот) and Blue-and-white Flycatcher (Синяя мухоловка). The trails into the nature reserve follow the valleys along small streams. At lower levels, wh ere the forest grew tall with a shaded shrub layer, I frequently heard a high-pitched, vibrant, insect-like churring, increasing in volume. It was difficult to locate the sound, but at one point I was able to photograph the skulking source, the Asian Stubtail (Короткохвостка), who was quite tame. The Japanese Grosbeak (Большой черноголовый дубонос), on the other hand, usually kept high in the canopy, and attracted attention by its strong, melodious whistling.

The same species of ”leaf warbler” (пеночка) which I earlier observed in the Amur region, were also present here, but the Pale-legged Leaf Warbler (Бледноногая пеночка) was more common, especially along streams at somewhat higher altitudes. The Yellow-throated Bunting (Желтогорлая овсянка) was another common forest inhabitant. For the first time, I was able to photograph an Oriental Cuckoo (Глухая кукушка), whose identity was confirmed with the help of its call.

In the reserve and its surroundings there are also many small and large mammals, including the rare Tiger, as well as various reptiles, amphibians, insects, plants, etc . The biological diversity is great.

Fjärran Östern: Chabarovsk i början av juni

Från Amurregionen reste jag vidare på Transsibiriska järnvägen till Chabarovsk, som är administrativt centrum i provinsen (kraj) med samma namn, efter utforskaren och äventyraren Jerofej Pavlovitj Chabarov. Härifrån fortsätter Amurfloden norrut mot utloppet i Ochotska havet, medan gränsen mot Kina går söderut längs Ussuri, en biflod till Amur.

Jag besökte det ekologiska reservatet ”Stora Chechtsir” (Большехехцирский заповедник) och dess norra entré vid byn Bytjicha. Reservatet omfattar ca 4 ½ kvadratmil, till största delen skogsmark och har namn efter den bergsrygg som sträcker sig genom området, med högsta punkten nästan 1000 m ö h. I väster gränsar reservatet till Ussurifloden och Kina och i övrigt är det omgivet av lågland med delvis uppodlade gräsmarker.

På lägre nivåer består skogen mest av lövträd och har stora likheter med det skogsreservat jag besökte i Amurregionen. På högre nivåer, som jag dock inte besökte, dominerar barrskog helt. Innan reservatet bildades 1963 var skogen genomhuggen för timmer, men sedan dess har den återhämtat sig bra och har åter urskogskvaliteter. Medicinalväxten Ginseng är dock alltjämt mycket sällsynt efter tidigare intensiv insamling.

Fågelfaunan har stora likheter med den jag mötte i Amurregionen, men några arter saknades och andra arter var här vanligare än längre norrut. Vid bebyggelse i utkanten av reservatet såg jag svartryggig rödstjärt och tjocknäbbad sångare, i (vildvuxen) skog utanför reservatet dessutom rödnäbbad blåkråka och blåvit flugsnappare. Stigarna in i reservatet följer dalgångarna längs små vattendrag. På lägre nivåer, där skogen var högvuxen med ett skuggigt buskskikt hördes ofta ett högfrekvent, pulserande svirrande som tilltog i styrka. Det var svårt att lokalisera ljudet, men vid ett tillfälle kunde jag fotografera sångaren, en manchurisk stubbstjärt, som var alldeles oskygg. Den större maskstenknäcken höll däremot till högt uppe i trädkronorna och drog till sig uppmärksamhet genom sitt starka flöjtande.

Samma arter av ”lövsångare” som jag observerade i Amurregionen förekom även i detta reservat, men drillsångaren var betydligt vanligare här, särskilt lite högre upp i dalgångarna, längs vattendragen. Även praktsparven var allmänt förekommande i skogen. För första gången fick jag möjlighet att fotografera en tajgagök, vars identitet kunde konfirmeras med hjälp av spellätet.

I reservatet och dess omgivningar finns även många däggdjur, inklusive den sällsynta tigern, samt diverse reptiler, amfibier, insekter, växter, mm. Den biologiska mångfalden är stor.

In the middle of May, I took the train from Novosibirsk to the East. The terrain in eastern Siberia is more barren and drier, more upland and more hilly than in the west. From the train I saw sparse pine-and-birch forests and carpets of pink rhododendron, and on a couple of occasions, flocks of Daurian Jackdaw (Даурская галка). Where the railway follows China's northernmost border, in the vicinity of the village Yerofey Pavlovich (pop. 4648, in 2017), I got a glimpse of snow-capped mountains in the north. The train then followed the Amur river, which is the boundary between Russia and China since 1858, in a south-easterly direction. Somewhere before crossing the Zeya (a tributary of the Amur), there is an ecological boundary between the boreal taiga, and the species-rich deciduous forest and grassland where it was already almost summer. There ends the "real" Siberia, and begins the Far East. The train ride there from Novosibirsk took less than four days.

In the southern part of the Amur region, there is a vast floodplain, approximately delimited by rivers Amur and Zeya to the south, west and north, and by higher terrain to the east. The main town and administrative centre in the southern part of this floodplain is Arkhara (approx. pop. 9600). In the town proper and surroundings there is much of interest for birdwatchers. At the end of May, migration is still occurring. The Oriental Reed Warbler (Восточная камышевка) was seen singing, and at night sounded the wooden drumming of the Band-bellied Crake (Большой погоныш). In groves of trees on a hill overlooking the town, I observed the Forest Wagtail (Древесная трясогузка). Its song resembles that of a Great Tit (the simple, bi-syllabic version). The Great Tit (Большая синица) was common as well, but I did not see any Japanese Tits (Восточная синица) (similar to Great Tit, but with yellow replaced by white), although supposedly present. The Black-naped Oriole (Китайская иволга) was heard more often than seen – the song is similar to the Eurasian Golden Oriole (Иволга). The Yellow-rumped Flycatcher (Желтоспинная мухоловка) turned out to be a real mainstay both here and further south, not the least in degraded forest types. The Grey-backed Thrush (Сизый дрозд) seemed not to crave high-quality forest, either. Azure-winged Magpies (Голубая сорока) live in small family groups in open, bushy habitats. An Amur Falcon (Амурский кобчик) allowed good views, and some White-cheeked Starlings (Серый скворец) gathered food for their young at the roadside. In a marshy area outside of the town there were several pairs of Far Eastern Curlew (Дальневосточный кроншнеп), as well as Chestnut-eared (Ошейниковая овсянка) and Yellow-breasted Buntings (Дубровник), and Black-browed Reed Warbler (Чернобровая камышевка). The latter was common in similar habitats throughout my journey.

Some virgin forest is protected in nature reserves, known as ”zapovednik”. The forest floor is generally hilly with gullies and the forest consists of deciduous trees of many different species, mixed with a few conifers (Korean Pine, fir (Abies) or spruce (Picea)). Creepers, lianas, more or less spiny shrubs and fallen tree trunks makes it quite cumbersome to move around in the forest. There were many new bird sounds to get acquainted with. The Eastern Crowned Warbler (Светлоголовая пеночка) was common, and the wren-like song of Pallas's Leaf Warbler (Корольковая пеночка) was sometimes heard. The Ashy Minivet (Серый личинкоед) is very active and restless, with a characteristic ”electric” call that reveals its presence. Many species keep to the top of the canopy and are difficult to spot. More unusual species included the Chestnut-flanked White-eye (Буробокая белоглазка), and the Japanese Grosbeak (Большой черноголовый дубонос) with a sonorous call reminiscent of orioles. In addition to these species, I observed various warblers, buntings, thrushes and flycatchers. The most prominent non-passerines at this season are probably the Common (Кукушка) and Oriental Cuckoos (Глухая кукушка). Common is a nest parasite of many different kinds of small passerines, while the Oriental, whose call has the rhytm and muffled sound quality of human heart-beat, is specialized on warblers of the genus Phylloscopus (пеночка). The Eastern Buzzard (Канюк) and Oriental Honey Buzzard (Хохлатый осоед) were seen on a few occasions, as well as several familiar woodpeckers, among others, the Eurasian Three-toed (Трёхпалый дятел) and White-backed Woodpeckers (Белоспинный дятел). In the woods, I heard a curious call, a duck- or gooselike croaking, and after a while I discovered the source, an Oriental Dollarbird (Восточный широкорот), flying above the canopy. The beautiful Blue-and-White Flycatcher (Синяя мухоловка) is a charismatic species. Its song has a melancholic and wild ring to it, and together with the call of the Large-billed (Djungle) Crow (Большеклювая ворона), creates an atmosphere of wilderness. Which is fitting, since these forests are from time to time visited by wandering Tigers. While the tiger is an occasional guest, the Himalyan Black Bear lives here with a small population. Red deer and Roe deer are shy, I did not see any. At nightfall, I heard on a few occasions, the Brown Hawk-owl (Иглоногая сова) and the Oriental Scops Owl (Восточная совка).

A different type of habitat is the swampy flood-plain with meandering rivers and periodically flooded grasslands. Along the rivers there is forest, but it is species-poor and consists of species that can withstand flooding. I had the opportunity to travel a few days down a small tributary to the Amur, which was less restful than one might think, as log jams of fallen trees and shrubs often block the progression. There were ducks, of course. Most common was the Mallard (Кряква), Mandarin Ducks (Мандаринка) were flushed at regular intervals, while the Falcated Duck (Касатка) was seen on a few occasions only. Great Cormorants (Большой баклан), Grey Herons (Серая цапля), and sometimes Oriental Storks (Дальневосточный аист) rested on sand banks along the river, and more species of herons, waders and grebes were found in backwaters and water bodies beside the main channel. There were Common Kingfishers (Зимородок), Great Egret (Большая белая цапля), Greater Spotted Eagle (Большой подорлик), and Pied Harrier (Пегий лунь). Far out on the grassy expanse were a few pairs of Red-crowned Cranes (Японский журавль), and sometimes small parties of White-throated Needletail (Колючехвостый стриж) passed by. Evenings and nights, the four-syllable call of the Indian Cuckoo (Индийская кукушка) was heard, as well as owls, crakes, and warblers. We came close to a Brown Bear and saw its footprints in the mud. Roe Deer and Mink were also seen.

Fjärran Östern: Södra Amurregionen i maj.

I lövsprickningstiden, i mitten av maj, tog jag tåget från Novosibirsk österut. Terrängen i östra Sibirien är kargare och torrare, mer höglänt och kuperad än i väster. Från tåget såg jag glesa tall-björkskogar och mattor av rosa rhododendron och vid ett par tillfällen, flockar av klippkajor. Där järnvägen rundar Kinas nordligaste hörn, i närheten av byn Jerofej Pavlovitj (4648 inv. 2017) fick jag en skymt av snötäckta fjäll i norr. Tåget följer sedan Amurfloden som är gräns mellan Ryssland och Kina sedan 1858, i syd-östlig riktning. Någonstans innan man korsar Zeja (en biflod till Amur) finns en naturgeografisk gräns mellan den boreala taigan och den östasiatiska, artrika lövskogen och slättland där det redan var försommar. Där slutar det ”egentliga” Sibirien och börjar Fjärran Östern. Tågresan dit från Novosibirsk tog knappt fyra dagar.

I södra delen av Amurregionen utbreder sig en vidsträckt flodslätt, ungefärligen begränsad av Amur och Zeja i söder, väster och norr, samt av högre terräng i öster. Huvudorten i den sydligaste delen av denna flodslätt heter Archara (ca 9600 inv.). I själva orten med omgivningar finns mycket att upptäcka för den fågelintresserade. I senare delen av maj var det fortfarande sträcktid och en del observerade arter var troligen genomflyttare. Nattetid ljöd amursumphönans skramlande spelläte och kinesisk trastsångare sågs och hördes fint på dagen. I skogsdungar på en kulle i utkanten av byn fanns den märkliga trädärlan. Dess sång påminner starkt om talgoxens (av den enkla, tvåstaviga och tvåtoniga varianten). På tal om talgoxe, så noterade jag bara ”vanliga” sådana här, men den östliga talgoxen, med vitt istället för gult i dräkten, ska också förekomma. Svartnackad gylling hördes oftare än sågs – sången liknar sommargyllingens. Den vitbrynade narcissflugsnapparen visade sig vara en riktig karaktärsfågel både här och längre söderut, inte minst i kulturpåverkade skogstyper. Gråryggig trast verkade heller inte ha så värst höga krav på urskogskvaliteter. Цstlig blåskata lever i små familjegrupper i öppna, buskiga biotoper. En amurfalk lät sig lugnt beskådas och vid vägkanten gick några gråstarar och samlade mat till sina ungar. I ett större sumpmarksområde utanför byn uppehöll sig flera par orientspov och där fanns även rödkindad sparv, gyllensparv och svartbrynad rörsångare. Den sistnämnda såg jag sedan i liknande miljöer under hela min resa.

Urskog skyddas främst i naturreservat, s.k. zapovednik. Skogsterrängen är i regel kuperad med branta kullar och bäckraviner och skogen utgörs av lövträd av många olika arter, blandade med enstaka barrträd (koreatall, ädelgran (Abies) eller gran (Picea)). Slingerväxter, lianer, mer eller mindre taggiga buskar och fallna trädstammar gör det ganska besvärligt att ta sig fram. Det var många nya fågelröster att bekanta sig med. Östlig kronsångare var mest allmän, kungsfågelsångare hördes här och där och sjöng något gärdsmyglikt. Grå minivett är mycket rörlig och har ett karakteristiskt, ”elektriskt” läte som avslöjar dess närvaro. Många arter håller till uppe i trädkronorna och är svåra att få syn på. Mer ovanliga var brunsidig glasögonfågel och större maskstenknäck, vars välljudande sång påminner om gyllingens. Utöver dessa arter observerade jag diverse sångare, fältsparvar, trastfåglar och flugsnappare. De mest framträdande icke-tättingarna vid denna årstid är nog gök och tajgagök. Göken parasiterar många olika slags små tättingar, medan taigagöken, vars revirläte har en rytm och ljudkvalitet som påminner om hjärtslag, är specialiserad på sångare av släktet Phylloscopus. Orientvråk och tofsbivråk sågs vid några tillfällen liksom flera välbekanta hackspettar, bl.a. tretåig och vitryggig hackspett. I skogen noterade jag också ett obekant läte, ett and- eller gåslikt kraxande, och efter en stund upptäckte jag en rödnäbbad blåkråka, flygande ovanför krontaket. En karismatisk art är den blåvita flugsnapparen. Dess sång har en melankolisk, vild ton, som tillsammans med djungelkråkans rop skapar en stämning av vildmark. Det är passande, då skogen verkligen har djungelkaraktär och emellanåt besöks av vandrande tigrar. Medan tigern är en tillfällig gäst, så förekommer kragbjörnen här med en liten population. Hjortar och rådjur är mycket skygga och några sådana såg jag inte till. När mörkret fallit hörde jag vid några tillfällen brun spökuggla och orientdvärguv.

En annorlunda naturtyp är den låglänta flodslätten med meandrande vattendrag och tidvis översvämmade, sumpiga gräsmarker. Längs floderna växer skog, men den är artfattig och består av arter som tål periodiska översvämningar. Jag fick tillfälle att färdas några dagar nedför en mindre biflod till Amurfloden, vilket inte var så vilsamt som man kunde tro, då brötar av fallna träd och buskar ofta blockerar framfarten. Änder förekom naturligtvis. Vanligast var gräsanden och även mandarinand skrämdes upp med jämna mellanrum, medan praktand noterades vid ett fåtal tillfällen. Storskarvar, gråhägrar och ibland även orientstorkar vilade på sandbankar längs floden, men fler arter av hägrar, vadare och doppingar höll till i bakvatten av olika slag, vid sidan av flodfåran. Här sågs också kungsfiskare, ägretthäger, större skrikörn och svartvit kärrhök. Långt ute på grässlätten syntes några par japanska tranor och ibland passerade små sällskap av taggsjärtseglare. Kvällar och nätter hördes indisk gök med sitt fyrstaviga spelläte, ugglor, sumphöns och nattsjungande tättingar. Vi kom nära en brunbjörn och såg dess spårstämplar. I övrigt observerades rådjur och mink.

For the most part, the wintering birds around Novosibirsk are familiar to a northern european, but some common Swedish species are absent, such as the blue, marsh, and crested tits, and the green woodpecker. The greenfinch is rare in winter, and the jackdaw and rook migrate. On the other hand, there are species which are rare or absent in Sweden: long-tailed rosefinch, grey bullfinch, eastern carrion crow, azure tit, and white-backed woodpecker.

In Akademgorodok and the Botanical garden, feeding the birds is very popular and bird feeders made of plastic bottles filled with sunflower seeds are scattered in the woods. Frequently, a squirrel or feral pigeon “settles in” in such a bottle feeder. People often put out lard on the balcony, which is appreciated by many birds. The grey, great spotted, and white-backed woodpeckers, perhaps also the black woodpecker, is attracted by the fat, while the lesser spotted and three-toed woodpeckers apparently do not visit bird feeding stations.

The great tit is probably the most abundant species. The eurasian nuthatch and the long-tailed tit are common. In the Botanical garden's woodlands they are accompanied by willow tit, coal tit, treecreeper, and goldcrest. The hazel hen is relatively common, as shown by telltale tracks in the snow. The Ural owl hunts squirrels and small rodents, which are attracted to bird feeders. Crossbills and siskin prefer spruce and larch trees, redpoll and goldfinch prefer birch and weedy fields, while the hawfinch, bullfinches and in some years, pine grosbeaks, eat berries with hard kernels of various size. Waxwings are often found in large quantities. The sparrow hawk migrates and is uncommon in winter, while the goshawk (different races) likely is scarce because of persecution.

In the countryside, many birds are found along roads which are kept open. Flocks of tree sparrow, bullfinch and redpoll are often seen, raven, (grey) carrion crow, magpie and jay likewise, while snow bunting, horned lark, black grouse and grey partridge are more infrequent. The nutcracker is uncommon but sometimes visits bird feeding stations. The longtailed rosefinch likes weedy places in general and the azure tit prefers shrubbery adjacent to wetlands. Depending of the availability of small rodents, owls can be seen along the roads: hawk owl, breeding in the area, and snowy owl, fr om the northern tundra. The Ural owl is seen regularly along roads, while the other owls are very rare, as are also capercaillie and willow grouse.

Downstream of the Ob sea power station, wh ere there is always open water, are mallard, goosander, goldeneye, white-tailed eagle and sometimes rarities such as smew and long-tailed duck. Every year in January, a census of aquatic birds along the Ob is carried out in Novosibirsk.

Vinterfåglar kring Novosibirsk

Till största delen är vinterfågelfaunan i västra Sibirien välbekant för nordeuropéer, men en del svenska vinterfåglar saknas helt, såsom blåmes, entita, tofsmes och gröngöling. Grönfink är en sällsynt vintergäst, kajor och råkor flyttar bort. Å andra sidan finns här arter som sällan besöker Sverige: långstjärtad rosenfink, grå domherre, östlig svartkråka, azurmes och vitryggig hackspett.

I Akademgorodok och Botaniska trädgården är fågelmatning mycket populärt och lite överallt hänger enkla fågelbord tillverkade av plastflaskor  som fylls på med solrosfrö. Ofta ”parkerar” sig en ekorre eller stadsduva i en sådan fågelmatning. Folk lägger ofta ut grisfett på balkongen, vilket också uppskattas av många fåglar. Gråspett, större hackspett och vitryggig hackspett attraheras av fett, eventuellt också spillkråkan, medan mindre hackspett och tretåig hackspett mig veterligen inte besöker fågelmatningar.

Talgoxen är nog den mest allmänna vinterfågeln. Nötväckan och stjärtmesen är också vanliga. I Botaniska trädgårdens skogsmarker har de sällskap av talltita, svartmes, trädkrypare, enstaka kungsfåglar. Järpen är ganska vanlig, vilket visas av dess spårlöpor i snön. Slagugglan jagar ekorrar och smågnagare som lockas till fågelmaten. Korsnäbbar och grönsiskor föredrar gran och lärkträd, gråsiskor och steglitsor ses i björkar och ogräsfält, medan stenknäck, domherrar och, vissa år, tallbitar äter stenfrukter av olika storlekar. Sidensvans förekommer ofta i stor mängd. Sparvhöken flyttar oftast bort, medan duvhöken (av olika raser) sannolikt är sällsynt pga förföljelse.

På landsbygden finns många fåglar längs vägar som trafikeras. Flockar av pilfink, domherre och gråsiska ses ofta, likaså korp, grå kråka, skata och nötskrika, medan snösparv, berglärka, orre och rapphöna ses mer oregelbundet. Nötkråkan är ovanlig men besöker ibland traktens fågelbord. Den långstjärtade rosenfinken vill ha ogräsrika marker och azurmesen föredrar buskage i anslutning till våtmarker. Beroende av tillgången på smågnagare, observeras tidvis hökuggla (i häckningsområdet) och fjälluggla (från arktiska tundran). Slagugglan ses regelbundet längs vägarna, men övriga ugglor är sällsynta. Detsamma gäller tjäder och dalripa.

Nedströms Ob-havets kraftstation, där det alltid finns öppet vatten, hittar man gräsand, storskrake, knipa, havsörn och ibland någon sällsynthet som salskrake och alfågel. Varje år i januari görs i Novosibirsk en kvantitativ inventering av vattenfåglarna längs Ob.

Altai in november.

Of course, there is more to see and do in the Altai during the summer, more birds, animals, flowers and lake swimming than during autumn and winter. But the cold seasons have their advantages for the nature tourist, especially in the mountainous areas of the Altai:

- cost of housing is lower during the off-season, even if some resorts and lodges are closed.

- nature is more undisturbed during the winter, there are fewer visitors.

- animals and birds living remotely and at high altitude during the summer, come down to lower altitudes and closer to roads and settlements in winter, thus becoming easier to observe.

A surprisingly large number of bird species overwinter in the Altai, including some visiting from the north. The reason is that many places have a favourable local climate, which allows apple trees to survive. In some valleys adjacent to south-facing slopes, relatively warm and dry ”foehn” winds are blowing. The sun rises quite high even in midwinter, and is able to create snow-free ground on the southern slopes. Elsewhere, large areas in the south-eastern (russian) Altai receive insignificant rainfall during winter and winds sweep away the little snow that still falls. Thus, seed-eaters and herbivorous birds and grazing animals have good access to food. In addition, many mountain rivers and streams never fully freeze even during severe winters.

The list of bird species that can be seen in the Altai in winter is long and includes, among others, the following:

Rough-legged buzzard, upland buzzard, golden eagle, black vulture, bearded vulture (lammergeyer), gyrfalcon, rock ptarmigan, willow grouse, Altai snowcock, chukar, grey partridge, Daurian partridge, hill pigeon, eagle owl, Tengmalm’s owl, pygmy owl, northern hawk owl, Ural owl, great grey owl, all 6 siberian woodpeckers, horned lark (local or arctic race), great grey shrike, Siberian jay, nutcracker, chough, alpine chough (rare), dipper (different races/morphs), brown accentor, marsh tit, willow tit, Siberian tit, azure tit, wallcreeper (rare), rock sparrow, eastern goldfinch, twite, several species of snow sparrows, mountain finches, rosefinches, crossbills, furthermore, pine grosbeak, hawfinch, Godlewski’s bunting, and meadow bunting.

Altai i november.

Givetvis finns det mer att se och göra i Altai under sommaren, mer fåglar, djur, blommor och badmöjligheter än under höst och vinter. Men de de kalla årstiderna har sina fördelar för naturturisten, speciellt i bergsområden som Altai:

- boendekostnaden är lägre under lågsäsong, även om detsamma gäller utbudet.

- naturen är mer ostörd under vintern, besökstrycket är lägre.

- djur och fåglar som lever svårtillgängligt och på hög höjd under sommaren, kommer ner till lägre nivåer och närmare bebyggelsen under vintern och blir lättare att träffa på.

Förvånansvärt många fågelarter övervintrar i Altai, inklusive en del tillresta från norr. Anledningen är ett på många håll gynnsamt lokalklimat, som ställvis även tillåter fruktodling (äppelträd). I vissa dalgångar i anslutning till sydvända bergssidor blåser relativt varma och torra ”fönvindar”. Solen står ganska högt även på midvintern och förmår skapa barmark på sydsluttningar. Stora områden i sydöstra (ryska) Altai får obetydlig nederbörd under vintern och vinden sopar undan den lilla snö som ändå faller. Det medför att frö-och växtätande fåglar och betande djur har lätt att hitta mat. Dessutom finns i bergsområdena många vattendrag som aldrig helt fryser till även under stränga vintrar.

Listan på fågelarter som kan ses i Altai på vintern, är lång och innefattar bl.a. följande:

Fjällvråk, mongolvråk, kungsörn, grågam, skäggam, jaktfalk, fjällripa, dalripa, Altai-snöhöna, berghöna, rapphöna, stäpprapphöna, stenduva, berguv, pärluggla, sparvuggla, hökuggla, slaguggla, lappuggla, alla 6 sibiriska hackspettar, berglärka (lokal resp. arktisk ras), varfågel, lavskrika, nötkråka, alpkråka, alpkaja (sällsynt), strömstare (olika raser/morfer), brun järnsparv, entita, talltita, lappmes, azurmes, murkrypare (sällsynt), stensparv, östlig steglits, vinterhämpling, flera arter av snöfinkar, alpfinkar, rosenfinkar, korsnäbbar, vidare tallbit, stenknäck, mongolsparv och ängssparv.

Söder om Akademgorodok breder den Centrala Sibiriska Botaniska trädgården ut sig över en yta större än 10 kvadratkilometer. En mindre del består av parkanläggningar runt huvudbyggnaden och andra byggnader för forskning, samt odlingsytor. En större del består av skog som får utvecklas fritt men som också innehåller försöksplanteringar av diverse, för regionen och platsen exotiska, trädslag, exempelvis gran, cembratall och sibirisk lärk och ek. De tre första förekommer naturligt i regionen, men inte just i detta område, och ek växer inte vilt någonstans i Sibirien.

Området befinner sig i den vegetationszon/klimatzon som kallas ”Pod-tajga”, söder om ”Sydtajgan” och norr om ”Skogsstäppen”. Det är alltså det sydligaste sammanhängande tajgabältet. Dominerande trädslag är björk, tall och en del asp. Vilken av dessa arter som dominerar, verkar mest bero på jordarten. På grövre jordarter, sandiga marker, dominerar tallen, på andra håll är det nästan ren björkskog.

Sibirien är på många håll opåverkat av inlandsisar och jordlagren är mäktiga. Området där Botaniska trädgården befinner sig är inte speciellt kuperat, men de små vattendrag som finns har gett upphov till många och djupa raviner och dalstråk.

Skogen och parkerna är ett omtyckt strövområde och utflyktsmål för lokalbefolkningen och jag tar en promenad där så fort tillfälle ges. Tråkigt är det aldrig!

The botanical garden, Akademgorodok, Novosibirsk

To the south of Akademgorodok, The Central Siberian Botanical garden stretches over an area larger than 10 square kilometers. A smaller part consists of landscaping around the main building and other buildings for research, as well as cultivations. A major part consists of forest that is allowed to develop freely, but which also contains experimental plantations of miscellaneous, exotic, given the region and the site, tree species such as Spruce (Picea abies), Siberian pine (Pinus sibirica), Siberian larch (Larix sibirica) and oak (Quercus sp.). The first three occur naturally in the region, but not precisely in this area, and the oaks do not grow wild anywhere in Siberia.

The area is in this vegetation/climate zone is called ”Pod-taiga”, to the south of the ”Southern tajga”, and to the north of the ”Forest steppe”. Thus, it is the southernmost continuously forested region. Major tree species are birch, pine and some aspen. Which of these species dominates seems to depend on the soil texture. On coarser soils, sandy soils, pine trees dominate, at other places it is almost pure birch forest.

Siberia is in many places unaffected by glacial ice caps and the soil is often very deep. The area where the Botanical garden is located is not especially hilly, but the small streams that exist have given rise to numerous and deep ravines and valleys.

The forest and parks is a popular recreational area and tourist destination for the locals and I take a walk there as soon as the opportunity arises. It is never boring!

Jag befinner mig i Akademgorodok n?gra mil s?der om Novosibirsk. Akademgorodok grundades som en forskarby f?r 60 ?r sedan, med universitet, institut, bost?der och allt annat som beh?vs f?r ett forskarliv fr?n vaggan till graven. Infrastrukturen finns kvar och utvecklas, men staden f?rlorade sin speciella status n?r Sovjetunionen uppl?stes.

Jag studerar ryska och f?r praktisk nytta av teoretiska kunskaper i det dagliga livet. Ett litet problem ?r dock att m?nga ryssar jag m?ter h?r ?r lika intresserade av att praktisera sin engelska som jag min ryska.

Idag yr sn?n utanf?r f?nstret. Jag h?ller mig inomhus bortsett fr?n en promenad till k?pcentret. Att promenera i den h?r delen av staden betyder att ta sig igenom eller runt ett st?rre eller mindre skogsparti med vildvuxen skog. Vildvuxen, men trafikerad: ?verallt finns upptrampade stigar, hela vintern igenom. Rikedomen p? hackspettar k?nns exotisk f?r en svensk: p? en kort promenad till aff?ren finns goda chanser att se flera av sibiriens 6 hackspettarter (spillkr?ka, gr?spett, tret?ig, vitryggig samt st?rre och mindre hackspett). Den vanligaste arten ?r st?rre hackspett. M?nga andra vinterf?glar, exempelvis domherren, ?r ocks? v?lk?nda f?r en svensk. Men h?romdagen uppt?ckte jag n?got mer exotiskt, n?mligen tv? gr? domherrar (cinerea; os?kert om det ?r en morf, ras, eller art). Jag har sett dem f?rut, men inte tidigare bland bebyggelsen.